Wenn ich zurückschaue, dann hat sich mein Leben sehr verändert. Vor einem Jahr hatte ich noch keine Ahnung, was mich erwarten würde und jetzt, nach zehn langen(oder kurzen?) Monaten in Schweden, kommt mir mein Leben plötzlich so leer vor, wenn ich daran denke, dass ich schon bald nach Hause muss. Alles hier ist so selbstverständlich, so alltäglich geworden, dass es mir schwer fällt, das alles hinter mir zu lassen und in Deutschland ein neues Leben anzufangen. Klar freue ich mich schon auf meine Familie und alles, aber ich habe alle meine schwedischen Freunde so ins Herz geschlossen. Wenn ich daran denke, dass ich noch nichtmal weiß, wann ich die alle wiedertreffe...das ist ein trauriger Gedanke. Natürlich können wir in Kontakt bleiben, es gibt ja Facebook und Skype, daran wird es nicht scheitern. Aber die alltägliche Busfahrt zur Schule, das "sich-in-die-Schule-schleppen", das Mittagessen in der Mensa, die Chor-und Orchesterproben: das alles wird es so nicht mehr geben. Und das ist genau der Grund, warum ich hier nicht weg möchte. Alles hat zu meinem Leben gehört, zu meinem neuen, schwedischen Leben, das ich mir hier ganz alleine aufgebaut habe. Es hat sich wirklich angefühlt, als wäre Deutschland weit weg, in einer anderen Welt.
Während der Zeit, die ich hier war, habe ich so viel erlebt und ich bin so dankbar, dass ich die Chance dazu hatte. In all dem Alltag hatte ich manchmal solche Augenblicke, in denen es mir aus dem Nichts heraus in den Kopf geschossen kam: oh mein Gott. ICH BIN IN SCHWEDEN UND ICH WARTE AUF EINEN SCHWEDISCHEN BUS. UNGLAUBLICH. Was tue ich hier eigentlich gerade? Und vor allen Dingen: WARUM?
Wie ich mich verändert habe, das kann ich nicht genau sagen, aber ich weiß, dass ich selbstbewusster und mutiger geworden bin. Ich habe dadurch, dass ich selbst Freunde gefunden und eine neue Sprache gelernt habe, so viel Selbstvertrauen gewonnen (finde ich jedenfalls). Jede einzelne Person, die ich kennengelernt habe, hat auf irgendeine Weise dazu beigetragen und mir, man kann sagen, die Augen geöffnet. Die Werte von Freundschaft und Liebe waren mir noch nie so klar wie nach diesen zehn Monaten meines Lebens. Und ich meine das ernst. Kleine Sachen wie Umarmungen, ein Lachen, Sonnenschein, ein gutes Lied, das alles hat mich zehnmal glücklicher gemacht, als es mich vielleicht in Deutschland gemacht hätte. Bevor ich hergekommen bin, wurde uns gesagt, dass alle Schweden wie Nüsse sind, die man erstmal knacken muss. Und Schweden sind tatsächlich sehr zurückhaltend, das war nicht zu übersehen. Meine Klasse auch, Englisch wollte am Anfang keiner reden und das hat mich nur noch darin bestärkt, Schwedisch zu lernen, und das hat echt gut geklappt. Und mit meinem Schwedisch kamen auch Gespräche, Bekanntschaften, Freundschaften. Ich bin wohl ein verdammt guter Nussknacker? Und wie gesagt, alles wurde mit der Zeit so alltäglich und es hat sich weder am Anfang noch in der Mitte, ja noch nichtmal vor zwei Wochen so angefühlt, als ob die Zeit jemals vergehen würde. Ist jetzt aber doch passiert. Es war nicht gerade leicht, zu allen meinen schwedischen Freunden tschüss zu sagen, denn meine schwedischen Freunde sind ganz besondere Freunde, meine Nussknackerfreunde.
Ich habe mir in zehn Monaten also tatsächlich ein neues Leben aufgebaut und gerade jetzt am Schluss, wo alles nur noch besser und besser wurde (gutes Wetter=gute Laune) und alles so perfekt schien, sowohl in der Schule aus auch anderswo, jetzt fahre ich nach Hause. Es fühlt sich ein bisschen komisch an, ich weiß nicht so richtig. Alle Gefühle sind gemischt.
Ja, wenn ich jetzt also zurückschaue und mich dann frage, ob ich die richtige Entscheidung getroffen habe, dann würde ich mir selbst wohl mit einem lauten, mit viel Energie und Freude gebrüllten "JA!" antworten. Und ich würde mir dann auch zustimmen, denn was anderes als das kann ich mir wirklich nicht antworten. Ich würde sogar noch ein bisschen weiter gehen und sagen, dass das eine der besten Entscheidungen war, die ich in meinem fast siebzehnjährigen Leben getroffen habe. Dass ich es überhaupt gemacht habe, ist total krank, oder? Aber ich bin froh drüber, wirklich. Ich habe während des Jahres auch andere Blogs gelesen, von anderen Austauschschülern mit anderen Erlebnissen. Auf manche Sachen war ich vielleicht ein bisschen neidisch, aber auch nicht lange, weil ich dann daran gedacht habe, dass ich auch viele Sachen habe, über die ich sehr glücklich bin und vielleicht auch neidisch wäre, wenn ich es nicht schon hätte.
Um mein Jahr jetzt zusammenzufassen, würde ich sagen: das Leben ist wie eine Achterbahn. Auf dem Weg trifft man unterschiedliche Menschen, hinter jeder Ecke verbirgt sich was Neues, manchmal hat man Angst und manchmal wird man von Glücksgefühlen überschwemmt. Die Achterbahn geht hoch und runter, man weiß nie was passiert und doch steigt man immer wieder ein. Und das ist, wovon das Leben handelt: neue Sachen auszuprobieren, sich ins Abenteuer zu stürzen, mit Freunden oder alleine. Viele unterschiedliche Geschwindigkeiten, Gefühle, Gedanken. Das Leben hat so viel gemeinsam mit einer Achterbahn. Und man kommt immer lachend raus, immer. Ob das am Ende des Lebens auch so ist, das weiß ich nicht. Ich wünsche es mir und allen Menschen, denn es sind die negativen, aber vor allem die positiven Erlebnisse und die Leute, die wir auf unserem Lebensweg, unserer Achterbahnfahrt treffen und an die wir uns später erinnern.
Im Mai habe ich einen Vortrag in Schwedisch gehalten und die Hauptaussage war: genieß die schönen Momente, nimm dir Zeit für dich selbst und deine Freunde. Um mein Lebensziel zu beschreiben, habe ich ein Zitat aus einem Musical benutzt: Wer weiß, ob nicht schon morgen alles längst vorbei sein kann? Dann will ich sagen können: ja, ich habe gelebt. Und das ist mein Ziel, egal welchen Weg meine Achterbahn einschlägt. Was gelebt bedeutet, darf jeder für sich selbst entscheiden, Hauptsache man ist zufrieden mit seiner Achterbahnfahrt, dann kommt man auch ganz bestimmt lachend raus.
"Wenn du fortziehen musst, Freunde verlassen,
dann mag sein, dass Tausende
Kilometer einander trennen.
Aber im Herzen gibt es keine Kilometer."
________________________________________________________________________________
Nu var det alltså
slut, mitt år i Sverige. Jag har varit här sedan den 23 augusti och om tolv
timmar sitter jag på ett flygplan. Jag har upplevt 302 dagar som var fyllda med
många olika känslor och upplevelser. Det fanns tider då jag bara önskade att
jag var i Tyskland och då ångrade jag mig jättemycket att jag ens hade åkt hit.
Men det var en massa roliga och sköna moment som fick mig att glömma allt
dåligt som hade hänt förut. Som tur så hade jag en väldigt bra blandning av
båda momenttyper och jag är väldigt nöjd med mitt år här.
Om jag tänker
tillbaka så har mitt liv förändrats väldigt mycket. För ett år sedan hade jag
ingen aning om vad som skulle hända eller vad jag skulle förvänta mig och nu,
efter tio långa (eller korta?) månader i Sverige verkar mitt liv så tomt om jag
tänker på att jag måste åka hem snart. Allt har blivit så självklart och så
vardagligt så att det inte är lätt att lämna allting och att börja ett nytt liv
i Tyskland. Det är klart att jag ser fram emot att träffa min familj och mina
kompisar, men det är svårt att lämna mina svenska kompisar om jag inte ens vet
när jag ska träffa dem igen, det är väldigt sorgligt att tänka på. Naturligtvis
kommer vi hålla kontakt, det finns ju facebook och Skype och alla sådana
grejer, det kommer inte vara det stora problemet. Men att åka till skolan med
bussen, att ta sig in i studielandskapet, att äta lunch i matsalen, kör-och
orkesterövningarna: allt detta kommer jag inte uppleva så snart och inte på
samma sätt. Och det är en av anledingarna till varför jag inte vill åka
härifrån. Allt hör till mitt liv, mitt nya svenska liv som jag har uppbyggt
helt själv. Det kändes verkligen som om Tyskland vore långt, långt bort, i en
annan värld.
Jag har upplevt
så mycket under tiden jag har varit här och jag är så tacksam att jag fick
chansen att komma hit. Ibland hade jag ögonblick då jag helt plötsligt fick
väldigt djupa tankar och funderingar. Åhh Gud. Jag är i Sverige och jag väntar
på en svensk buss. Otroligt. Vad är det jag gör här? Och framförallt: varför?
Jag kan inte
svara på frågan hur jag har förändrats, men jag vet att jag har blivit starkare
och att jag har ett större självförtroende än förut. Min självkänsla har vuxit
genom att jag hittade vänner och att jag lärde mig ett nytt språk. Varje person
som jag har lärt känna under de senaste tio månaderna har bidragit till detta
på något sätt och hjälpt mig att öppna mina ögon. Hur viktigt det egentligen är
med kärlek, gemenskap och vänskap, det har blivit väldigt tydligt under detta
året. Seriöst. Småsaker som kramar, skratt, solsken, en bra låt. Allt sådant
gjorde mig tio gånger lyckligare än det kanske hade gjort mig i Tyskland. Innan
jag kom hit var jag på ett möte och ledarna sa till oss att alla svenskar är
som nötter som man måste knäcka först. Och det stämmer, svenskarna kan vara
väldigt blyga. Det gick inte så bra att prata med någon i början eftersom det
var väldigt få som vågade prata engelska. Men det bidrog bara till att jag
lärde mig mer och mer svenska väldigt fort. Och med svenskan medföljde samtal,
bekantskap, vänskap. Jag är nog en jättebra nötknäppare? Som sagt, allt blev så
vanligt med tiden och varken i början eller efter ett halvår, inte ens för två
veckor sedan kändes det som om jag någonsin skulle åka härifrån. Men nu hände
det ändå. Det var verkligen inte lätt att säga hejdå till mina svenska kompisar,
för att de är väldigt speciella, mina nötknäpparevänner.
Jag har alltså
verkligen byggt ett nytt liv i tio månader och nu när allt bara blir bättre och
bättre, när allting känns så perfekt, nu åker jag hem. Det är en konstig känsla
som inte går att beskriva.
Om jag nu frågar
mig själv om beslutet att åka till Sverige som utbytesstudent var ett bra
beslut, så skulle jag nog svara med ett högt och energirikt skriket ”JA!”. Och
så skulle jag hålla med mig själv, för att jag verkligen inte skulle kunna
svara någonting annat. Om jag funderar lite så var det nog ett av de bästa
besluten som jag har fattat i hela mitt sjuttonåriga liv. Det är helt sjukt att
jag ens gjorde det, eller? Men jag är sååå glad att jag åkte. Jag läste mycket
om vad andra utbytesstudenter gjorde och upplevde och ibland var jag kanske
lite avundsjuk på dem. Men sen tänkte jag på att jag också har många saker att
vara glad över och som jag kanske också skulle vara avundsjuk på om jag inte
redan hade dem.
För att
sammanfatta mitt år så tycker jag faktiskt att livet är som en berg- och
dalbana. Man träffar olika människor varje gång, man vet aldrig vad som väntar
på en. Ibland är man rädd och ibland har man bara kul. Det går upp och ner, man
vet aldrig vad som kommer hända och ändå går man på tåget varje gång. Och det
är vad livet handlar om: att testa på nya saker, uppleva äventyr, med sina
vänner eller helt själv. Många olika hastigheter, känslor och tankar. Ja, livet
är verkligen som en berg- och dalbana. Och i slutet skrattar man alltid. Om det
är samma sak med livets slut, det vet jag ingenting om. Men jag hoppas det för
mig och alla andra människor, för det är framförallt de positiva minnen,
känslor och de människorna man träffar i sitt liv, när man åker berg- och
dalbana.
Jag hade en presentation förra månaden och den
handlade om att njuta av de där fina tiderna i livet och att ta sig tid för sig
själv och vännerna. För att beskriva mina mål i livet använde jag ett citat ur
en musikal. ”Vem vet om världen inte går under imorgon? Då vill jag kunna säga
att jag har levt.” Och vad det betyder, det får var och en bestämma för sig
själv, bara att man är nöjd med sin åktur på livets berg- och dalbana, för då
kommer man säkert lämna den med mycket skratt.¨
"Om du måste flytta någon annanstans och lämna dina vänner,
så kan det vara tusentals kilometer mellan er. Men i hjärtat finns det inga kilometer."
"Om du måste flytta någon annanstans och lämna dina vänner,
så kan det vara tusentals kilometer mellan er. Men i hjärtat finns det inga kilometer."